Tänk! Det tog 5 år att komma till fullständig insikt hur det hänger ihop. Visst såg jag sammanhanget redan från början men det var lite suddigt. Känslan var som att gå omkring i dimma. Jag såg en bit framför mig men ändå inte hela vägen.
Jag minns när jag för första gången dök i det stora barriärrevet vid Australiens östkust. Känslan av att vara nästan 20 meter från botten och ändå se hela vägen ner. Att se mina kamrater där nere så tydligt så att jag kunde ta på dom. Det är den känslan som jag känner nu. Jag ser sambandet, jag kan ta på det och känna var någonstans det eventuellt brister. Kanske undrar du nu vad jag menar och jag skall strax förklara. Vill bara hänga kvar en stund i känslan av att äntligen ha landat. Att äntligen ha hittat kärnan.
Under hela mitt liv har jag vetat vad jag vill och vem jag är. ”Jag har bara låtit det sova” (ur Gabriellas sång). Det var så lätt att hitta svaret när jag letade på rätt ställe, hihi

Vad handlar detta om då?

Jo, nu är det dags att berätta.
Det handlar om att styra upp kursen i mitt liv, om att sätta samma riktning på kompassen hela vägen inifrån och ut, uppifrån och ner, bakifrån och fram osv.
Att jag vet vad jag vill och att jag också tror det jag behöver tro för att jag skall göra så att det blir som jag vill, hehe. Låter det komplicerat? mmm, så har det också tagit mig 5 år att förstå fullt ut för att det skall bli till ett nytt beteende.
Formeln är enkel: Jag vill + Jag tror = Jag gör. Att få den att funka kan ligga på flera plan.
• Jag vet inte vad jag vill och då spelar det ingen roll vad jag tror .
• Jag är inte medveten om vad jag tror och då hjälper det inte att veta vad jag vill.

Nåja nu är det dags att gå vidare med ny energi i bagaget. Livet och dess svängningar är underbart.

…är inte mina att bära.

Ett stort tack för den metaforen från min vän Jocke Hilton.
Insåg att jag är och har varit rätt duktig på att bära med mig en massa stenar som inte varit mina att ta hand om. Betänker de situationer som jag varit i där jag ser en sten som jag uppfattar att den vill bli lyft på. Stenen vill bli betraktad från en massa olika vinklar och stenen vill gärna att jag reflekterar på den. Efter detta är det mitt beslut om jag skall bära med mig den stenen eller om jag skall lägga tillbaka den.
Mitt beslut har ofta varit att jag skall bära med mig stenen, vilket ofta resulterar i att jag känt mig nedtyngd utan möjlighet att påverka stenens tyngd. Kanske inte så konstigt eftersom stenen inte var min från första början och absolut inte min att bära

Med jämna mellanrum drabbas jag av en känsla av att jag haft ett tillfälligt avbrott på sändningen i min hjärna Det är en spännande upplevelse som skulle kunna dömas negativt gentemot mig själv. Nu är det så att jag samtidigt tror att jag inte gör fel saker. Jag tror att jag gör de saker jag behöver för att lära mig något om mig själv och min omgivning. Kay Pollack säger, vi har något att lära i varje möte, något som jag kan stämma in i till 100%. Jag tror oxå på upprepning för att nå full förståelse. Det är därför jag hamnar i situationer där mönster upprepar sig om och om igen.
Vill därför passa på att sända ett stort TACK till universum för att jag fått möjligheten att lära mig så mycket under min levnadstid och nu vet jag att jag skall ta tillvara på mina lärdomar och gå vidare emot fler.
Ser fram emot nästa avbrott, hihi

Efter ett tag med lugn och ro i uppvaknanden kring nya insikter så verkar det vara dags igen. Som på ett pärlband kommer dom en efter en. Ett par stycken bara i helgen. Med hjälp av människor i min omgivning får jag hjälp att se mig själv ur ett utanförperspektiv, något som jag anser är nödvändigt för att komma vidare.
En av de saker som kommit fram är min rädsla för att bli sviken, lämnad eller åsidosatt. Denna rädslan har gjort att jag har satt upp en sköld emot omvärlden. En sköld som tyvärr släppt igenom det som av mig själv tolkats som negativt. Det positiva som har kunnat balansera tillvaron har tyvärr studsat på skölden. Resultatet av ett väl utfört blocleringsarbete har varit att jag har backat och stängt av mina känslor i relationer. Numera gäller ”ta in kärleken, all you need is love”.
Den andra insikten rör  energier som har hållit mig tillbaka på min väg uppför trappan mot ett högre medvetande. Här var det spännande att se hur tyngder klamrar sig fast för att få draghjälp på sin resa. Inser att vissa har haft flera krokar som satt sig fast på dolda ställen. Ställen som utav någon anledning jag inte valt att se utan trott att de skall vara där. Hmmm, ja ja, jag lär så länge lever och reser. Nu vet jag vad som behövs göras för att komma vidare och det känns förbannat skönt. De lustiga är att detta är process ur en gammal insikt ” Jag är inte till för alla”, hihi. Dessutom kom det till mig nu att jag själv kan ha klamrat mig fast med min energi i vissa sammanhang, vilket gör det omöjligt att gå vidare. Detta måste bli en låt!!! ”Släpp taget och gå” blev arbetsnamnet (hehe på svenska).
Nu är det en ny härlig vecka efter Påskhelgen, som har spenderats med min älskling i Ljungby. Påsk som på engelska heter Easter eller ”Pass over”, passera. Ja det är dags att passera, gå vidare in i vårens underbara tidevarv. Alltings pånyttfödelse, mitt stora uppvaknande efter en period av dvala och laddning av batterierna.

Kärleken spirar i kropp och själ, lev och andas fritt med en ny tid!!!

Tänk så många gånger jag har läst denna uppmaningen då jag har bläddrat igenom tidningar och böcker med olika tävlingar.

Hur lång är Ölandsbron? Vem uppfann röntgen? När stod slaget vid Hastings? svaret på frågan återfinns på sista sidan.

Tänk om det är så enkelt att det är samma sak med livet?

Vad är meningen med mitt liv? svaret på frågan återfinns på sista sidan.

Det skulle ju innebära att jag kan sluta leta. Jag behöver bara vänta och jag kommer att få  svaret när jag har läst färdigt tidningen eller boken.
Större delen av mitt liv har jag letat efter svaret på utsidan av mig själv. Trott att svaret fanns i skola, jobb, hobby, intresse, kompisar, kläder, stil, attityd. Att svaret finns i att passa in i rätt sammanhang, att tillhöra rätt grupp i samhället.
Nu skulle jag lätt kunna säga, ”jag har alltid tillhört rätt sammanhang, och alltid varit trygg i det”, mm så kan det vara men har jag tillhört rätt sammanhang av rätt orsak? Kanske är det så att just det sammanhang som jag valde var rätt just då. Rätt för att jag skulle lära mig något av det. För mig har det varit effektivast att lära genom att göra. Jag har gjort en massa saker som många skulle kunna säga att det var väl inte så smart gjort. Nä, kanske ekonomiskt, har det inte varit så smart. I alla fall inte om jag bedömer min framgång i hur mycket pengar som jag har på mitt bankkonto, LOL.
Jag väljer att bedöma min framgång i Kärleken till mig själv, och då är jag Jävligt rik på framgång för jag tycker om mig själv precis som jag är!!!!

Om jag mäter rikedom i det som värdesätter mest
är jag troligtvis den förmögnaste människan i universum

Om man inte vet vart man ska är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommer fram.
Källa: Nalle Puh

Så ofta som jag funderat på varför jag har haft så bråttom när jag ändå inte visste vart jag skulle. Jag och några kompisar var, för några år sedan, uppe vid kebenekaise fjällstation. Vi hade en förhoppning om att komma upp till toppen för att se på utsikten, självklart också för att kunna säga att vi varit där, vad det nu skulle vara bra för . Efter ett par dagar insåg vi att det nog inte skulle bli någon topp-tur. Det var alldeles för mycket moln och dimma
En eftermiddag på fjällstationens restaurang säger en av grabbarna, – Är inte det Renata Schlumska som sitter där borta? En annan av killarna svarar, -Jo! det är det. Renata Schlumska är, för er som inte vet, en av de Svenskar som varit uppe på Mount Everest topp. Jag minns hur det började pratas om att gå fram och snacka med henne. Jag var alldeles för blyg för att gå fram och blev således sittandes kvar vid vårt bord. Några av killarna gick fram och pratade med henne. Efter en stund kom de tillbaka och såg lite förundrade ut. De satte sig ner och berättade. De hade frågat hur det kändes att nå toppen på Mount Everest, världens högsta berg. Renata hade svarat, – För jävligt, helt tomt. Grabbarna hade frågat vad hon menade varpå hon svarat, -Det var mitt livs mål, vad ska jag göra nu?
Denna situationen har etsat sig fast i mitt minne och otaliga är de gånger som jag berättat om den för andra. Jag har sedan dess bestämt mig för att mitt livsmål skall kunna upprepas varje dag och dessutom ge mig en känsla av att vilja ha mer. En annan insikt var att det är resan egentligen resan som är målet. Att resa och njuta av de saker som händer under tiden. Att aldrig längta till någon annan stans än nu. Få ut maiximalt av varje sekund och varje andetag. Jag vet, det är inte alltid jag lyckas men jag tränar varje dag och det är med träning som jag blir bra på detta. Om jag aldrig börjar träna kan jag inte bli bra

Jag har rest hela mitt liv och jag ser fram emot att resa ett antal år till.

Just nu är jag vid frukostbordet och lyssnar med alla mina sinnen på denna låten Eric Hutchinson – OK, It’s Alright With Me utanför mitt fönster går solen upp. Det verkar bli en bra dag idag.

Hej!

Vi har alla bara ansvar för vår egna utveckling och våra egna balanser. Att vara där och se till andras utveckling handlar mest om att bli starkare gentemot egna eventuella tvivel. När vi lär att vi bara har och tar ansvar för vår egen existens kommer detta att påverka vårt beteende på ett sätt som att vi blir förebilder för andra som kommer att vilja ändra sig själva och sina attityder. De är först då som vi har möjlighet att bli tillräckligt motiverade att gå vidare i vår strävan emot nya insikter och dimensioner. När den inre strävan överträffar det yttre sökandet skapas balans i kropp och själ vilket gör dig till en ljusets bärare. Du kan då leda andra genom din blotta existens emot upplysningen. Var och en som söker skall då se tydligare på sin livsväg och du skall inte vara vilsen mer.

Med vänliga hälsningar ”du vet vem”

För ett tag sedan gjorde jag min första resa tillbaka till tidigare liv. Måste medge att jag, någonstans i mitt medvetande, var lite skeptisk till detta. Men jag har nyfikenhet som en drivkraft så jag kan inte låta bli att testa. Jag lägger mig i sängen tillsammans med min älskling och vi sätter på CD’n.
En kvinna börjar prata en massa och jag minns inte riktigt vad hon säger, jag är redan på väg in i ett härligt tillstånd. Jag andas djupt och låter det som kommer upp bara komma. Efter en stund säger den kvinnliga rösten att jag skall titta ner på mina fötter och se vad jag har på mig. Barfota tänker jag instinktivt eftersom jag gillar att gå barfota, men… nähä så är det inte, sandaler :/ ? Jaha ja, no way in arguing, det är det som jag ser. Se dig omkring säger sedan kvinnan på cd’n, var är du hur ser det ut där du bor? Jag ser sand, hus i sten, en massa människor i enkla kläder som ser ut som typ kaftaner i jordfärger, alltså inget färgglatt
Mitt hem är enkelt med jordgolv och sten. Enkla möbler  i slitet trä.
Rösten på CD’n säger efter en stund att jag är tillsammans med andra människor och frågar mig vad jag ser. Jag ser mig själv stående framför en massa människor. Jag pratar till dom. Helt plötsligt inser jag att människorna som jag pratar inför dom skrattar åt mig och vad jag pratar om. Jag undrar en stund varför jag ser detta. Därefter frågar rösten på CD’n efter vad jag tar med mig från denna händelsen. Lika klart som korvspad känner jag att det handlar att jag skall stå upp för min tro. Inte ge vika för det som jag tror på blir som ett mantra som jag tar med mig. Strax efter denna upplevelse i min resa somnar jag och snarkar gör jag tydligen också . En tid har nu passerat sedan denna upplevelsen och det är nog först nu som jag verkligen förstår vad jag upplevde.
På min resa handlar det mycket om att släppa fram mitt intuitiva tänkande och hålla tillbaka mitt intellektuella tänkande. Att utnyttja alla resurserna i mitt system och framför allt släppa fram de mest intelligenta resurserna, känslorna.

Let your feelings show // Earth wind & Fire <3

… valde jag att ta på mig både en attityd och en kostym som jag egentligen inte vill ha. Till mitt försvar dock inte en ursäkt skall tilläggas att jag inte riktigt var medveten om hur detta påverkade mig på insidan. I allt för många sammanhang har jag bekräftat min egen fördomsbild av yrkesroller och min roll i ett socialt sammanhang genom attityder och beteende. Helt utan att reflektera över om jag varit sann emot det som var mina egna valda uppfattningar, skapade jag en bild av mig själv som jag egentligen inte var helt nöjd med. Visst, det går att tänka som så att jag var lyckligt ovetande om den norm som jag satte runt min person. Men när kroppen börjar säga ifrån genom att den skriker till mig att -NU FÅR DET FAN VARA BRA!!! så var det dags att reagera. Dags att fundera på ”vad tror jag på egentligen”. Det var så lätt att bara följa gängse standard och den givna kulturen som rådde på jobbet eller i det sociala spelet. Men det var smärtsamt att komma till insikt att jag bara varit en slags vindflöjel. En vimpel som följer vinden och minsta motstånds lag. Nä, nu var det dags för förändring!
När förändringens vindar började blåsa inifrån så stod vimpeln i en annan riktning. Omgivningen stod ifrågasättande över min förändring men i mitt inre vilar numera, allt som oftast, ett lugn som ger mig energi att arbeta med min nyvunna attityd

Bättre ett dåligt original än en bra kopia, flower power

Fan va arg jag kan bli!
Jag kan säga saker som jag senare ångrar. Till människor som inte borde fått ta emot min ilska. De som får ta emot skiten kan vara mina barn, min kärlek eller någon som råkar vara i närheten när bägaren rinner över.
En kort stund efter inser jag att detta var fel. Min stress över något har gjort mig jävligt känslig och bara för att någon råkade peta på mig just nu så brast det. Jag går och ber om ursäkt, jag förklarar oxå varför det blev som det blev. Det var inte du som skulle drabbas, förlåt mig sååååå mycket…
Jag inser att detta har hänt innan och det kommer att hända igen om jag inte gör något åt saken.
Varifrån kommer stressen som jag bygger upp inom mig och varför låter jag den bygga bo där? Min stora upptäckt är att det är jag som tillåter den att bygga bo och det är jag som låter grunden till bygget växa sig starkare och starkare. Till slut måste skiten rivas till varje pris. Jag bryr mig inte om vem som står i vägen bara skiten rivs och stressen försvinner!
Fast efter jag har rivit bygget börjar det byggas upp igen. Det finns kvar inom mig. Inget har egentligen hänt, jo det är klart. Jag rev ner bygget för en kort stund, men bitarna finns kvar och ritningarna och han som startar upp byggnationen igen. Upprepning är kunskapens moder sägs det. Nu är det ta mig fan slut på upprepningarna. Nu skall skiten inte bara rivas utan nu skall bygget ut och ritningarna skall slängas. Däremot skall han som tidigare byggt belönas, denna gången för en lyckad rivning och rensning